PS (2013):

--- en oumbärlig liten samtalsbok om och med ikonen Patti Smith, som genom samtalet med Erixon också blir en människa, och inte bara en ytlig bild eller schablon.

                                                           Kristian Lundberg, Helsingborgs Dagblad  

Formatet på Erixons bok är minimalistiskt men känslan jag får när jag börjar läsa är så mycket större. Detta beror till stor del på att författarens hårt hållna, poetiska prosa lyckas med att ge en bild av Patti Smith som, utan att bli närgången, känns genuint hudlös. Peter Lucas Erixon skapar en intimitet mellan sig själv och rockstjärnan som sträcker sig vidare till läsaren och många gånger känns det som om jag själv är närvarande i rummet och sitter och lyssnar till Patti Smiths röst.

                                                            Elisabet Brännström, Västerbottens-Kuriren

Fotismer (2012):

Fotismer är en diktsamling om ljus och mörker, förlust – av ursprung, framtid, av sig själv – och sökandet efter mening, vackert skriven i gränslandet mellan religiös mystik, filosofi och konst. --- Denna diktsamling på 16 sidor är en koncentrerad upplevelse, drabbande intensiv i sitt lilla format. Den mytiska bottnen ger en stark och på djupet träffande känsla av vanmakt, av frustration på gränsen till förintelse, men med bönen som den lilla strimma hopp som har makten att kunna skära ut ett fönster i den massiva väggen av mörker.

                                                           Carl Magnus Juliusson, Tidningen Kulturen                                                                                             

Peter Lucas Erixons projekt går ut på att rekonstruera världen, inte att montera ned den. Hans språk har den balans och skönhet som han försöker skriva in i den ofärdiga världen.

                                                             Magnus Ringgren, Tidskriften Signum

Silversnöret (2011):

Det här är en roman långt ifrån den nutida svenska kriminalromanen --- , en kriminalhistoria i händerna på en författare som vill och kan något mera. Den sakliga tonen och det avskalade, korthuggna, nästan homeriska språket laddas med en lyrisk intensitet som aldrig släpper sitt tag om läsaren eftersom den har något obönhörligt och viktigt att säga. Det här är en så långt man kan önska dokumenterad framställning av något som hänt men skriven som en oerhört väl komponerad och förtätad roman. I mitt tycke ett mästerstycke. I all sin saklighet skimrar det här språket på ett sätt som liknar det som finns i Linnés reseskildringar. Det hämtar sin näring ur den ständigt närvarande skogen och ljuset och grönskan, det vemodigt svenska vi bär djupt inom oss.
   Den här romanen måste å det starkaste anbefallas till läsning.

                                                           Håkan Andersson, Gotlands Allehanda

Man kan kalla hans stil både liturgiskt förebedjande och solidarisk. Predikaren och Psaltaren klingar i bakgrunden. --- Det är en mycket bra bok, men den kommer nog inte att få den uppmärksamhet den förtjänar. Den har inget stort förlag i ryggen, och författaren har den sortens integritet som skyr medial utfläkning. På sådant brukar medievärlden hämnas med tystnad. I konsten finns ingen rättvisa.
 

                                                                            Magnus Ringgren, Upsala Nya Tidning

Det är något annat som Erixon försöker få syn på i denna tragiska historia – något lika svårfångat som det mörka blänket i en förbiflytande älv, något som växer ur själva landskapet, fattigdomen, klasshierarkin och det tidigt kantstötta mötet med livet, något som är något annat än sin egen sjaskighet. --- Jag läser boken liksom fastbunden vid en räls medan tåget obevekligt närmar sig.

                                                                             Nils Schwartz Kritikblogg/Expressen                                                                                                

Silversnöret är en suggestiv roman, en sällsynt medryckande berättelse.

                                                                             Pia Bergström, Aftonbladet                                                                            

Erixon redogör detaljerat för det dramatiska som skedde, vad som föregick våldsdådet, hur den skyldiga straffades. Men det är ingen vanlig kriminalkrönika utan en bok med djup. På ett skickligt sätt tvinnar Erixon samman människornas öde med den samhälleliga utvecklingen. Silversnöret är ett imponerande verk, det var länge sedan jag läste en så fullödig bok.

                                                            Peter Swedenmark, Norrländska Socialdemokraten

Erixons text påminner mig om sextiotalets dokumentära prosa av Sundman, Enquist, Evander. Eller varför inte Truman Capotes klassiker i genren ”Med kallt blod” från 1966. Ju närmre händelserna och människan Linnéa Persson man kommer, desto svårare blir det att värja sig. Här finns klassamhället, fattigvården och den sociala bakgrunden. Erixon ursäktar inte brottet, men han respekterar obönhörligt människorna bakom: både förövare och offer. Individens ansvar förminskas inte av olyckliga omständigheter, men olyckliga omständigheter är inget val.

                                                           Karl Johan Nilsson, Helsingborgs Dagblad


Peter Lucas Erixon har lagt sig i stor närhet till polisrapportens rapportativa enkelhet och dokumentärens precisa berättelse. En berättarform som stärker den upplevda känslan av autenticitet. --- Peter Lucas Erixon åskådliggör ett mycket tragiskt passionsdrama som tar formen av ett märkligt rättsfall med en våldsam utgång. Och hans förmåga att fånga intresset med sin skenbart avskalade berättarform som illustrerar en omsvepande och till slut kvävande kniptångsrörelse ger inte läsaren någon möjlighet att komma undan.

          Xx                                             Benny Holmgren, Tidningen Kulturen   

Den strama berättelsen gör den snarast biblisk eller lika giltig som en klassisk tragedi. Det är starkt och det är sant. En utmärkt roman som stannar i medvetandet långt efteråt.

                                                           Tomas Larsson, Östersunds-Posten

Peter Lucas Erixon lyckas skickligt driva upp och intill slutet av romanen bevara spänningen i det true crime, som han hämtat ur den jämtländska kriminalhistorien. --- Erixon är en språkkonstnär, som mycket medvetet arbetar med sitt språk för att utvinna raffinerade nyanser. Ofta väger han mellan den strama, sparsmakade prosan i korta, distinkta meningar och ett poetiskt anslag, som får texten att lyfta i utsökta metaforer. Utan tvekan är ”Silversnöret” Peter Lucas Erixons hittills bästa bok, en stark och gripande roman, baserad på ett gediget forskningsarbete.

                                                            Lo Rindberg, Länstidningen Östersund

Synnerligen gripande --- Klart en av 2011 års bästa romaner.

                                                            Christer B Jarlås, Östersunds-Posten

Peter Lucas Erixon har skrivit ett dussin böcker. Gång på gång har han bevisat sin berättarstyrka med ett ljuvligt, sjungande, vackert språk och en djup reflekterande insiktsfullhet. Silversnöret stannar kvar. Berättelsen hugger sina små, osynliga hullingar i huden och sätter sig för flera dagar framåt. Något som få böcker i läsfloden normalt lyckas med.

                                                            Britta Stenberg, Norra Västerbotten


Last Remnants of The Wild (2008):

Erixon has managed to infuse the deep sense of nature presented in this beautiful collection with our waking walking world. His lyric and economic value of consonant clusters and rolling vowel sounds break into a new crest from page to page. A truly rare and totally wonderful book.

                                                           Gary Parrish, Farfalla Press, Brooklyn NY

Sista rester av det vilda (2008):

Dålig har han aldrig varit, kanske mindre anpassningsbenägen än andra. --- Det som skiljer ut honom är att han lyfter, upprättar sammanhang och mening, rekonstruerar världen. --- Sista rester av det vilda är en mycket vacker svit prosadikter om hemmahörigheten i världen, om det enkla, om vatten och ljus.

                                                           Magnus Ringgren, Aftonbladet

c--- en återerövring av skönheten och kraften i det svenska språket.

                                                           Stefan Whilde, Kristianstadsbladet

Stoft och vind (2007):

Erixons prosa exploderar i de skickliga bildsvep som omger Michael Burkin. --- Här förtätas bilderna och tränger sig på med obönhörlig tydlighet. --- Det är lätt att tycka om Stoft och vind. Det är en originell bok om en återerövring av livet, vemodig och hetsig, stark i sin tvekan, svag i sina förskansningar, nära livet på det sätt som utmärker det självupplevdas röst. Det är en berättelse att ta på allvar, att stanna upp inför.

                    H                                     Heidi von Born, Svenska Dagbladet

Ett formidabelt partitur i romanform. Det är en smärtsam, vacker och fantastisk berättelse, mänsklig och varm, levande och mångdimensionell. Med Stoft och vind vinner Erixon mitt hjärta och har min fulla uppmärksamhet.

                                                            Stefan Whilde, Tidningen Kulturen

Språket är vackert och avskalat, stringent och uppfordrande och i min läsning tar han ännu ett lyckosamt steg i sitt föränderliga författarskap. --- Som alltid sträng och asketisk kan man säga att han diskuterar det egna ansvaret, det sociala livet och egots behov av att läka sår, förlåta och kunna gå vidare
xxxDet är allvarligt menat och inte minst därför glädjande.
xxxEn sång till livet.

                                                            Tomas Larsson, Östersunds-Posten

Peter Lucas Erixons efterlängtade Stoft och vind släpptes i våras efter sju års tystnad. En storartad roman. Jag är återigen djupt imponerad. Efter vissa romaner känner man att man kommit ett steg närmare en definition av den i och för sig hopplösa frågan om hur det egentligen är, och vad det innebär, att vara människa – Stoft och vind är definitivt en sådan roman. Det är stort och vackert.

                                                            Christer B Jarlås, Länstidningen Östersund

Stoft och vind är en amerikansk roman med ”europeiskt själsgrus” i botten, en studie i mänskliga nollpunkter. Man skulle mycket väl kunna kalla den för existentialistisk. Den handlar om hur vi bör leva våra liv. --- I dag dominerar det låga och dekonstruerande i konsterna. Peter Lucas Erixon försöker peka på hur återuppbyggnaden av mening och värden skulle kunna se ut. Stoft och vind är en lovsång till dialogen.

                                                            Magnus Ringgren, Aftonbladet

Den (sortens) moraliska uppfodran går också som en röd tråd genom Peter Lucas Erixons författarskap. Oavsett om det utspelar sig i norrländska utmarker eller som i den här boken, (liksom i den förra Röster och brus) i New York. --- Sällan har jag sett de svårigheter som kan uppstå i ett mänskligt kontaktförsök så trovärdigt gestaltade. Ett vindlande existentiellt tankebygge. --- Peter Lucas Erixon har modet att oavbrutet och liksom renhjärtat ställa dessa urgamla frågor. 

                                                           Marie Lundquist, Tidskriften Balder

Röster och brus (2000):

Jag tycker om hans allvar och envishet: han ställer de viktiga frågorna.

                                                                            Nils Granberg, Aftonbladet

Även den som inte kan ge sitt medhåll till alla tankar som uttrycks i Röster och brus, torde ha svårt att betrakta Peter Lucas Erixon med annat än respekt, inte minst för det allvar varmed han behandlar sina ämnen.

                                                                            Catrin Ormestad, Upsala Nya Tidning

Från de Nerdrum-aktiga miljöerna i Slagruta och Hemlandet gick han vidare till två romaner i nutid med Väktaren vid tröskeln och Farligt område. Sedan kom den spännande samlingen Texter 1998 och nu visar han sig behärska ännu en form. --- Det är elegant, konsekvent och överraskande.

                                                           Tomas Larsson, Östersunds-Posten

Det är en förvirrande bok, märkvärdig, och mystisk.

                                                           Curt Bladh, Sundsvalls Tidning

--- det slutgiltiga mönster romanen utmynnat i när kalejdoskopet skakats om en sista gång, har blivit en viktig bok om det mänskliga - om det som gör oss till människor.

                                                           Christer Forsberg, Gefle Dagblad 

--- den som söker litteratur med djup och konstnärlig kvalitet ska absolut läsa den här boken. Kort sagt, det här är en vårens bästa böcker.

                                                           Inger Alestig, Dagen 

Den ställer frågor om människors kapacitet för ondska och för godhet och om räckvidden av vårt ansvar. Han är nu en författare som behärskar sina uttrycksmedel så fint. Jag tyckte att bokens kulmen var i den episod där den eftertänksamme svensken först snuddar vid de svåra frågorna och visar vad han behöver i fråga om integritet och livsriktning av sig själv och kanske också andra. Det är det där hemska missbrukade "respekt" på ett nytt sätt, omvälvande. Boken skär in med något nytt i det destruktiva malandet.
      
                                                           Kerstin Ekman

Texter (1998):

--- Denna starka övertygelse att inte likgiltigt tolerera världen som den ser ut återspeglas också i en handfull författarintervjuer från 1980-talet, där förhållningssätt till vitt skilda aspekter av tillvaron diskuteras. På det hela taget är detta en högintressant volym texter av - och till stor del om - en författare som försöker hålla tanken fri och stå emot alla trender och traditioner.

                                                           Per Larson, Östgöta Correspondenten

Hans litterära stil har inga, eller väldigt divergerande förebilder, han äger ett alldeles eget tonfall som blandar inre och yttre verklighet.

                                                           Gunnar Balgård, Västerbottens-Kuriren

Farligt omåde (1997):

I Peter Lucas Erixon har den svenska berättarkonsten en både skicklig och ambitiös utövare, vars motivkrets och tematiska uppsåt alltid legat utanför det gängse narcissistiska spegelgalleriet och dess intill förväxling och förblandning enahanda självporträtt. Den suggestiva och ödsliga berättelsen Farligt område är resultatet av en mycket stark, lödig fantasi som förmår befolka ett sinnligt exakt svenskt landskap med fullt ut trovärdiga människor.

                                                                             Ragnar Strömberg, Expressen

--- han har andra, mer tidlösa kvaliteter. Hans språk genomsyras av en ovanlig ömhet, som gör att romanerna känns sympatiska och angelägna. För trots och tack vare sin avsaknad av stora gester lyckas Erixon rama in emotionella landskap som ligger utanför de flesta av hans svenska kollegors naturliga verkningsområde. Och Erixons förmåga att arbeta med nyanser, och uttrycka även djuplodande emotionella laddningar i helt vardagliga handlingar, är i alla händelser högst beundransvärd. Det han sådana gånger sysslar med är helt enkelt gestaltningskonst på hög nivå.

                                                           Henrik Jansson, Hufvudstadsbladet

Peter Lucas Erixon är en alldeles utmärkt berättare, dessutom utrustad med en god lyrisk ådra. --- Precis som i Väktaren vid tröskeln skapar Peter Lucas Erixon för läsaren utrymmet för förtröstan.

                                                                           Lennart Mattisson, Nerikes Allehanda

Redan när Peter Lucas Erixon prosadebuterade med berättelsesamlingen Slagruta var jag såld. Sedan har han med varje ny roman bekräftat att han är en berättare av ett mått som saknas bland nya svenska författare idag. Man får gå långt tillbaka för att knyta an till den generation som hade en lika episk bredd i sitt författarskap som Peter Lucas Erixon.

                                                           Carin Häglund, Gotlands Tidningar

Farligt område är en bok som växer under läsningen. Det är en säregen och läsvärd historia, som inte lämnar någon oberörd.

                                                           Thomas Almqvist, Skånska Dagbladet

Väktaren vid tröskeln (1994):

Han talar om att friheten finns i valet hur beskuret detta än är av yttre omständigheter, miljö och samhälle. Han är en gravallvarlig optimist.

                                                           Nils Granberg, Aftonbladet

--- Väktaren vid tröskeln, en av de bästa böcker som kommit ut i Sverige på senare år, en finstämd skildring av några människors drömmar, vardagsbekymmer och kärleksrelationer i en liten norrländsk glesbygdsby. Men även här spelar det magiska, öververkliga och fantastiska en betydande roll.

                                                                           Björn Gunnarsson, Ord&Bild 6/95

Hemlandet (1991):

Hemlandet är en märklig liten roman. Den är skriven av en författare som har stora möjligheter.

                                                                            Lars-Olof Franzén, Dagens Nyheter          

Stilen är kongenialt förvriden i egenartade ordknotor, utmärkt anpassade för att gestalta något förvildat både i landskapet och i människans sinnen. Det är en grym och mycket dramatisk historia. Det finns en obönhörlig determinism i Erixons skildring. Han påminner som prosaist om Birgitta Trotzig, men den värld han gestaltar är ännu råare än hennes, utan nåd.

                                                           Tommy Olofsson, Svenska Dagbladet

Erixon får betraktas som en av de allra mest lovande författarna i sin generation. Hemlandet är en stark och imponerande debutroman.

                                                           Lennart Bromander, Arbetet

En egensinnig, mörk och spännande bok. Den liknar inte mycket annat.

                                                           Kerstin Ekman

Boken har en utsökt litterär fräschör. Erixon vet vad han skriver om - och hur man skriver om det.

                                                           Lars Hagström, Borås Tidning

Det hela är starkt, gripande, tragiskt - ett drama med något av den urkraft som kan återfinnas i sagor och legender. Blir det inte film av den här historien (och den har sannerligen alla ingredienser) så borde ändå Hemlandet kunna bli Peter Lucas Erixons genombrott som romanförfattare. Inte för de svar den ger utan för de frågor den väcker.

                                                           Michael Nordvall, Sundsvalls Tidning

Oorn (1989):

Hos Erixon blir schamanen ett slags helgon, en ny slags människotyp som förvandlar människans tragiska klyvnad till något positivt. Gott och ont befaller varann och blir till sist en källa till pånyttfödelse snarare än ångestfylld splittring.

                                                           Bo Gustavsson, Upsala Nya Tidning

Slagruta (1988):

Stoffet kunde ha räckt till ett norrländskt nationalepos i tre delar. I den koncentration det nu får blir brokigheten stor, men fotbytet mellan nu och då ger en fin rytm. Man rycks med av hans fascination inför skeendet, rikedomen på detaljer gör detta påtagligt, ja massivt mitt i lyriken och livligheten. Det uppstår en egendomligt eggande stämning ur det förhållandet att historiens kärna har en prägel av myt samtidigt som berättaren kan visa att det märkliga som hänt ligger nära i tiden.

                                                           Karl Erik Lagerlöf, Dagens Nyheter

Dagens arméer och nattens änglar (1988):

It is a rare pleasure to read the work of a poet who can use language and metaphor as well as Peter Lucas Erixon.

                                                           Jeanette Lee Atkinson, World Literature Today

Den femte årstiden (1983):

Dikterna har renhet och intensitet och går i en stil som tilltalar mig.

                                                           Karl Vennberg

--- en spröd, musikalisk diktsamling med mycket ungdomlig hudlöshet och en renhet i anslaget ---

                                                           Otto Mannheimer, Dagens Nyheter